Sannolikt är pumphuset från början av 1900-talet. Det finns inte markerat på Generalstabs-kartan från 1878 men givetvis på ekonomiska kartan från 1947. Eftersom pumpen varit eldriven borde det gå att få fram när Löfstad elektrifierades. Högre upp, strax öster om ekonomibyggnaderna ligger en vattenreservoar dit vattnet pumpades.

I pumphuset finns den gamla pumpen med hydrofor, vevaxlar, transmissioner och remhjul kvar, liksom de ursprungliga elledningarna på porslinsisolatorer och ursprunglig elcentral samt en ursprunglig elmotor och en senare, sannolikt från 1950-talet, vilket visar på att pumpmaskineriet underhållits. På taket finns en mast med isolatorer för luftledningarna.

Pumphuset har ett teknikhistoriskt värde. Det tillhör den kategori av byggnader som då de förlorat sin ursprungliga funktion brukar lämna åt sitt öde och försvinna. Det har därför även ett representativt kulturhistoriskt värde. Pumphuset visar på hur bevattningen sköttes på Löfstad.

Med hänsyn till det kulturhistoriska värdet och till det är angeläget från kulturhistoriskt synpunkt att byggnadens fortlevnad säkras beviljade Länsstyrelsen Östergötland ett statligt bidrag för restaurering av pumphuset.

Vid restaureringen fick pumphuset åter sin ursprungliga taktäckning och maskineriet fick nya remmar för att visa hur det en gång fungerat.

Del av maskineriet

Fastifgetsägare är Emilie Pipers donationsfond.

Beställlare var Riddarhusförvaltningen med Skogstjänst AB, Linköping, som ombud.

Uppdraget utgjordes av upprättande av ansökan om byggnadsvårdsbidrag hos Länsstyrelsen, antikvarisk medverkan (kontroll) samt dokumentation inklusive rapport.